Jag väntade i några månader med att se Torka aldrig tårar utan handskar. Jag behövde lugn och ro för att se den. Jag liksom hade på känn att det skulle få mina egna tårar att trilla lite. De två första delarna gick ganska bra men vid tredje var det kört. Jag tror det var mest för oförståelsen som det blev så. Inte andras utan min egen. Jag har vetat hur det har varit och hur det är vid hiv och aids, men jag har aldrig fått en inblick så som jag fick idag. Se en del av ett liv spelas upp. Med oförståelse menar jag inte att jag är ignorant, jag menar att jag inte förstått lika mycket som jag gör nu. Jag har inte sett lika bra som jag gör nu. Att varje dag se lite bättre, att titta lite närmare på världen och att inte titta bort. Det är svårt. Men ibland så måste man även om man är rädd för det man ser, annars är man "bara en liten lort" som skorpan sa. Egentligen spelar det ingen roll om jag är en liten lort eller inte, jag vill bara inte vara rädd längre. Ögonen öppna.
