Sommar och sol

Det var så mycket som skulle göras idag, men som jag inte har gjort... fy på mig! :-D Glad ändå!

Håller på att ladda upp inför pride och en massa volontärarbete. Ska bli så himla kul eftersom jag inte gjort många knop nu under sommaren. Arbetsförmedlingen kunde inte ens erbjuda mig en kurs. Alltså denna tristessen gör mig en gnutta galen. Så nu ska det bli så himla härligt att få uppleva pride ett år till OCH göra lite nytta. Både för mig själv och alla festivalbesökare. Det fina med pride (enligt mig) är att det inte är en kampingfestival. De är också bra, missförstå mig inte nu. Men eftersom upplägget är just stolthet och en massa olika saker ingår så förstår jag varför det är så. Köper man ett festivalpass (eller dagspass också för den delen) Så får man tillgång till både pride park och pride house. I parken finns det utställningar, prova på grejer, informationstält, mat, öl och en stor scen. De som gillar melodifestivalen och schlager skulle nog gilla pride också. Men det finns såklart annan musik också. Massa spännande människor. Enligt mig en helt magisk plats. Sen är det pride house som varje år (så länge jag kan minnas iaf) håller till i kulturhuset. Där hålls en massa utställningar, seminarier och workshops så man blir helt snurrig. Det är toppen. För de som törstar efter kultur som jag gör skulle nog uppskatta det också. Alla klubbar, barer, evenamang som hålls runt om i Stockholm under prideveckan är för många för att ens orka räkna upp. Men det finns en hel del för de flesta om man är nyfiken på kulturen, sociala sammanhang och gillar glädje och öppenhet. Min första pride var helt magisk och det har det fortsatt att vara varje år. En helt ny värld..fast precis samma som den alltid har varit. Den kombon är fantastisk att få känna. År efter år. Höjdpunkten för mig varje år har varit paraden som går genom Stockholm. Det jag har uppfattat när jag pratat med folk som aldrig har sett den är att de inte förstår hur stor den faktiskt är och hur mycket människor den drar. Många har också trott att man måste anmäla sig för att få vara med, eller att man måste tillhöra hbtq-communityt för att få vara med. Vilket inte stämmer alls. Ingen måste anmäla sig och det spelar ingen roll vilken läggning/icke läggning man anser sig ha. Den är till för alla och den är underbar att se på men helt fantastisk att få vara med om. Så all in all, jag rekommenderar verkligen alla att uppleva åtminstone ett pride. Det är en glädje som växer sig så stor attdet tillslut känns som om man ska spricka. Ungefär som att vara förälskad i någon..


Kram på er!!

The Yellow Brick Road

Hur tar vi oss hem till oss själva? Tillbaka till den vi verkligen är? Vet vi ens vem vi verkligen är eller utvecklas det under vägens gång? Jag är helt säker på att vi någonstans djupt inne i oss själva vet vilka vi är. Vi vet bara inte om att vi vet det. Paradoxernas paradox va? Jag upplever det varje dag, precis som så många andra. Vi funderar på vad vill ha ut av livet. Det perfekta huset, det perfekta jobbet, den perfekta partnern. Allt det och många andra saker. Det behöver inte ens vara i ett materiellt syfte vi vill ha det, inte alls. Men det är vad många av oss väntar på. Letar efter. Längtar efter. Jag också. Men jag förstod något inatt. En liten bit. En yttepytte liten bit och jag tror att det är början, första steget på the yellow brick road. Upptäckten om vem jag verkligen är. Jag är en kropp och jag är en själ och det jag gör varje dag är att leva efter det jag tror kommer att göra mig lycklig, istället för att fråga mig själv varför jag gör det.  Vad har min själ för agenda med att jag gör vad jag gör just nu i denna sekund? 

Det är något jag borde fråga mig själv lite då och då. Istället för att tänka att det jag gör just nu kanske kommer leda till något annat, som kommer leda till något annat som kommer leda till att jag i något hänseende blir lycklig. Varför gör jag det jag gör just nu? 
Jag har just förstått varför jag gör det jag gör just nu när jag skriver det här till er.. För att jag älskar er och för att jag vill dela min kärlek till livet just i denna stund med er. Men ibland behöver jag påminna mig själv, fråga min själ på nytt varför jag gör något. Varför står jag här och diskar? Varför släpar jag matkassar från affären? Vem är jag, vad vill jag och varför gör jag det jag gör just nu i denna sekund.  
Vägen hem till sig själv kan vara lång eller kort. Det spelar ingen roll, för du kommer alltid fram, även om du till och med tror att du har gått vilse ibland. Det finns ingen väg som är fel. 

Men frågan är, vad är din själs syfte med att finnas till just i detta nu? 

Älskar er allihop! 

Hur man utvecklas genom åren.

Jag funderar på det ibland. Vem jag kunde ha blivit om jag hade valt en annan väg där och en annan väg där osv. Inte för att jag ångrar något. Inte alls. Tvärt om. Jag är så glad att jag står där jag står idag. Tacksam.
Men jag kan inte hjälpa att jag är lite nyfiken på hur livet skulle tett sig om jag valt annorlunda några gånger i mitt liv. Om jag skulle ha fortsatt att sitta i garderoben, fast besluten om att det var ok för mig att veta att jag tyckte om tjejer, det hade jag lärt mig att acceptera (även om det tog ett tag) men att jag aldrig skulle berätta om det för en levande själ. Jag var 15 år. Sen hände något. Jag läste en bok. En bok som kom att påverka mig långt mer än någon annan bok gjort efter det. Det var en bok om kärlek och jag förstod att jag skulle få leva ensam resten av mitt liv om jag fortsatte som jag gjorde. Jag kanske skulle leva med en man, men jag skulle samtidigt vara mer ensam än jag någonsin skulle vara om jag var själv. Båda de tankarna skrämde mig så fruktansvärt. Jag ville inte vara ensam på något av de sätten. För jag visste att någonstans där ute så slog ett hjärta bara för mig och om våra vägar någon gång skulle korsas så skulle jag gå miste om henne bara för att jag inte vågade vara mig själv. Den tanken plågade mig mer än tanken på att det kanske fanns människor i min närhet som skulle välja bort mig om jag kom ut. Tanken på att den där personen som är "once in a life time" skulle glida mig ur händerna, att jag aldrig skulle våga närma mig henne om jag hade äran att träffa henne i det här livet gjorde så ont. Jag bestämde mig där och då för att komma ut och påbörja min resa i livet mot henne. För jag var helt säker på att hon fanns någonstans och jag ville vara säker på att när vi väl träffades så skulle hon kunna känna igen hela mig, och inte behöva se någon som hon vagt kände igen kika ut bakom en gammal maläten ytterrock långt inne i en garderob.

Att våga vara den man är ändrar inte bara saker runt omkring dig, det får dig att se dig själv i nytt ljus. Ibland kan det vara skrämmande att titta närmare på saker hos sig själv som man tidigare undvikit att se på. Men tro mig, du är perfekt. Du är bra. Du är du och det räcker. Det inte bara räcker - det är helt fantastiskt!

"I don’t know what it is about you that closes and opens, only something in me understands the voice in your eyes is deeper than all roses."
~ee cummings~

Kram på er!