Hejsan mina vänner.
Hur har ni det idag? Jag håller på med stortvätt och parallellt med det så sitter jag på gumpen och har det bra. Med en kopp kaffe i ena handen så går jag igenom gamla texter som jag har skrivit de senaste 7 åren. Det är otroligt hur avlägset en del texter känns och hur nära andra är. Men hur betydelsefulla alla ändå är och har varit för mitt liv. Idag tänker jag dela med mig av en text som jag skrev kort efter att en familjemedlem gått bort för några år sedan och det liksom blev som en vändpunkt i mitt liv. Allt som jag försökt hålla upp i mitt liv störtade samman. Men tillslut var det liksom som att jag vaknade, reste mig upp och såg mig omkring. Lyfte blicken mot horisonten och ändrade riktning. Kanske att någon kan känna igen sig i det? Jag hade iaf behövt läsa det då och det kanske kan vara till en liten tröst för någon som går igenom något liknande nu. Det finns anledningar för att ställa sig upp, även om de kan ta ett litet tag att hitta ibland.
Kram på er!
När man ligger och famlar där på köksgolvet och världen inte längre är densamma. Alla tårar har skapat en dimma i huvudet. Dammen är öppen och varenda fiber i kroppen hotar att sprängas. Man ligger där med halvslutna ögon och famlar men vet inte efter vad, med händerna spelandes över mattan i takt med tårarna. Allt är tomt och det finns inget att greppa, inget att hålla fast i. Och så plötsligt en skärva, en liten bit av favoritkoppen som gick sönder förra veckan, och man vet.. att allt inte är förlorat. Man vet att det som gick sönder är borta, men att bitar finns kvar. Den där känslan av att hitta något i en avgrund av förtvivlan. Att något så litet som en skärva av en favoritmugg kan få dig att vilja ställa dig upp igen.
Hur har ni det idag? Jag håller på med stortvätt och parallellt med det så sitter jag på gumpen och har det bra. Med en kopp kaffe i ena handen så går jag igenom gamla texter som jag har skrivit de senaste 7 åren. Det är otroligt hur avlägset en del texter känns och hur nära andra är. Men hur betydelsefulla alla ändå är och har varit för mitt liv. Idag tänker jag dela med mig av en text som jag skrev kort efter att en familjemedlem gått bort för några år sedan och det liksom blev som en vändpunkt i mitt liv. Allt som jag försökt hålla upp i mitt liv störtade samman. Men tillslut var det liksom som att jag vaknade, reste mig upp och såg mig omkring. Lyfte blicken mot horisonten och ändrade riktning. Kanske att någon kan känna igen sig i det? Jag hade iaf behövt läsa det då och det kanske kan vara till en liten tröst för någon som går igenom något liknande nu. Det finns anledningar för att ställa sig upp, även om de kan ta ett litet tag att hitta ibland.
Kram på er!
När man ligger och famlar där på köksgolvet och världen inte längre är densamma. Alla tårar har skapat en dimma i huvudet. Dammen är öppen och varenda fiber i kroppen hotar att sprängas. Man ligger där med halvslutna ögon och famlar men vet inte efter vad, med händerna spelandes över mattan i takt med tårarna. Allt är tomt och det finns inget att greppa, inget att hålla fast i. Och så plötsligt en skärva, en liten bit av favoritkoppen som gick sönder förra veckan, och man vet.. att allt inte är förlorat. Man vet att det som gick sönder är borta, men att bitar finns kvar. Den där känslan av att hitta något i en avgrund av förtvivlan. Att något så litet som en skärva av en favoritmugg kan få dig att vilja ställa dig upp igen.
